2012-02-20

Jonas Sjöstedts förvillelser


Stjärna från vänster

En ny stjärna har tänts på den svenska klimathimlen. Det är Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare sedan 6 januari 2012. De etablerade klimatentreprenörerna – Miljöpartiet och Centerpartiet – har tappat  sin lyskraft. Genom taktisk anpassning till den tysta förändringen i folkopinionen har de gjort klimatet till en icke-fråga. Miljöpartiets ”förräderi” utlöste rentav bildandet 2011 av ett riktigt, äkta, kompromisslöst mörkgrönt parti med det originella namnet Gröna Partiet.

På mindre än två månader har Jonas Sjöstedt flammat upp som en klimatdriven supernova. Där nyss bara fanns en mörk fläck i form av Lars Ohly och gamla vänsterpartiet står plötsligt en flammande klimatförkunnare. Som säger sin mening utan att tveka på orden och drar konsekvenserna långt in i en verklighetsfrämmande fantasivärld. 

Sjöstedt har en tyngd i framträdandet som få andra partiledare. I talarstolen kan han mäta sig med Moderaternas Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraternas Stefan Löfven sattes i koppel när han tvingades börja sin bana som ja-sägare till europakten. Han är dessutom handikappad av att inte ha en riksdagsplats.

När Jonas Sjöstedt föreläser ger han orden rytm och betoning som om de betyder något. Han uttrycker en åsikt klart och tydligt. Exempel: ”Vi vill inte ha uranbrytning i Sverige.” Färdigsnackat. Lyssnaren tror sig förstå vad han menar. Sjöstedt är en sällsynt begåvning i den agitationsindustri politiken har blivit. Som brandtalare är han värd all beundran. I tevedebatter (senast SVT:s Agenda 19 februari 2012) är han inte samma stjärna.

Jonas Sjöstedt har levt det mesta av sitt vuxna liv i de professionella politikernas guldfiskskål. I tjugoårsåldern kallade han sig kommunist men följde strömmen och blev socialist/feminist. Han var bara 30 år då han 1995 blev Vänsterpartiets ledamot i EU-parlamentet där han stannade till år 2006. Då följde han sin fru, diplomaten Ann Måwe, till New York och kretsarna runt Förenta Nationerna. År 2010 blev han ledamot i Sveriges riksdag och 6 januari 2012 ledare för Vänsterpartiet. Milt knotande bor han i sin fru diplomatens förmånsbostad (för 7000 kr i månaden) nära Carl Bildt på Karlavägen i Stockholm. Själv beskriver han denna lyx som ett tåligt buret lidande. Skänk honom en medlidsam tanke, ni med andrahandskontrakt i förorterna.

EU-parlamentets palats i Bryssel. Ett hem för de verkligt utvalda.

Budskapet


Sjöstedts (och rimligen Vänsterpartiets) position i klimatfrågan är extremt kompromisslös. Rena sharia-attityden. Grunden är en oinskränkt tro på AGW-hypotesen som hävdar att människans koldioxidutsläpp är en fara för jordens klimat. Rentav det största hotet mot mänsklighetens fortsatta överlevnad. Stiger koldioxidhalten i atmosfären över 450 ppm antas jordens medeltemperatur stiga med mer än 2 oC (det allmänt accepterade ”säkra” värdet) och en ohejdbar resa mot katastrofen börjar. Redan nu är luftens koldioxidhalt 393 ppm och ökande.

Sjöstedt: ”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål.”

Klimatkatastrofen har blivit något man driver med. Här Paris variant.

Ingenting blir då lika viktigt som att hejda det globala koldioxidutsläppet. År 2010 var det 33,4 gigaton, miljarder ton. Den officiella siffran för 2011 föreligger inte men är rimligen ännu högre. Enda sättet att minska koldioxidutsläppet är att stoppa användningen av fossila bränslen. Problemet är att 81 procent av världens industriella energi kommer från dem.

I Sjöstedts/Vänsterpartiets nya gröna värld finns inte heller kärnkraften. Den är visserligen lika koldioxidfri och klimatvänlig som vattenkraft och vindkraft men ska ändå bort därför att … tja, den ska bort, helt enkelt. Så är det bara.

Sjöstedt: ”Vi vill ersätta kärnkraften med förnybara energikällor och vi vill inte bygga någon ny kärnkraft i Sverige. […] Vi vill inte ha uranbrytning i Sverige.”

En sådan desperat Ardenneroffensiv passar ett parti på undergångens brant (19 riksdagsmandat, på gränsen till utplåning). Men varför klimatfrågan? Och varför kärnkraftsrädslan? Finns det verkligen slumrande opinioner att mobilisera inom dessa föråldrade problem?

Kärnkraftsfrågan


En mer söndertröskad fråga finns knappt i Sverige. Diffus ängslan för atomkraften under 1970-talet, Thorbjörn Fälldin och Centerpartiets valseger 1976, raden av vacklande regeringar, den avsiktligt suddiga kärnkraftsomröstningen 1980 vars resultat var ”fel”. Ny tur i februari 2009 då alliansregeringen sa sig vara för kärnkraften. De senaste kalla vintrarna har elen från kärnkraft varit oumbärlig. Vad folk efterlyser nu är fungerande kärnkraft, inte nedläggning.

Det gäller också internationellt. Storbritannien/Frankrike bygger två nya reaktorer i England. Även USA bygger två nya, de första sedan 1979 då olyckan i Harrisburg gjorde kärnkraften impopulär. Finland stretar på med sann finsk sisu: reaktorn Olkiluoto 3 är snart klar och ett helt nytt kärnkraftverk planeras i Pyhäjoki ”16 mil fågelvägen från svenska Skellefteå.”

Pyhäjoki är platsen för ett nytt kärnkraftverk i Finland. I Olkiluoto ligger ett verk med två reaktorer i drift och en tredje snart klar att invigas.

I Tyskland har Bündnis 90/Die Grünen makten tillsammans med Angela Merkels CDU. De tvingade fram beslut om nedläggning av kärnkraften i paniken efter tsunamin som förstörde Fukushima i Japan våren 2011. Åtta reaktorer stängdes direkt och återstående ska fasas ut fram till 2022 ”för att ersättas med förnybar energi”. I verkligheten bygger och planerar Tyskland 21 fossila kolkraftverk och 24 fossila gaskraftverk för att ersätta kärnkraften och vara reglerkraft för 12 planerade vindkraftparker. Redan innan var landets LULUCF-justerade koldioxidutsläpp 9,9 ton/invån/år (Sveriges 2 ton) och det kommer att öka.

Att lägga ner kärnkraften och samtidigt minska koldioxidutsläppen är inte möjligt i industrialiserade nationer. Varken i Tyskland eller Sverige. Det vore intressant att skärskåda Jonas Sjöstedts kalkyler för det konststycket.

Klimatfrågan


I sin debut i partiledardebatten 16 januari 2012 sa Jonas Sjöstedt om klimatet: ”Det fanns en tid då den svenska regeringen pratade om det här. Då ministrarna stod på rad och pratade klimatfrågor. I dag har jag knappt hört ett ord om klimatfrågor.”

Han borde ha frågat sig varför. Varför ligger Miljöpartiet lågt med klimatfrågan, hur gick det för Centerpartiet som istadigt trumpetade klimaträddning i valkampanjen 2010? Miljöpartiet gick upp sex mandat till 25, Centern gick ner sex till 23.

Fracking för skiffergas, USA

Klimatfrågan är död. USA/Obama satsar på ökad olje- och gasutvinning, Kina har aldrig brytt sig, Indien industrialiserar landet med egna enorma koltillgångar, Ryssland försörjer allt större delar av EU med naturgas från Sibirien, Sydafrika planerar (med stöd av Världsbanken) för 200 års kolbrytning i den gigantiska Waterbergformationen.

EU är ensamt om att slåss för begränsningar i koldioxidutsläppet. Inför COP17 i Durban 2011 suckade unionens klimatkommissionär Connie Hedegaard uppgivet: ”Europa står för endast 11% av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 89% göra?” De gjorde ingenting.

Nyligen mötte EU för första gången hårt motstånd i nedskärnings­politiken. Då man krävde att Kinas flygtrafik på EU skulle betala koldioxidavgifter på flygbränslet sa Beijing nej. Bryssel sa, då får kinesiskt flyg inte landa här. Varpå Beijing svarade, då får EU:s flyg inte landa i Kina. Där står frågan nu.

EU-parlamentets palats i Strasbourg där de är förpliktade att hålla tolv sessioner om året vilket medför ett pendlande för ledamöterna mellan Bryssel och Strasbourg. Varje 30-årig yngling som får medlemskort i dessa palats må förlåtas om han känner sig lyft över populasen.

Det kan verka konstigt att en fd. kommunist som Jonas Sjöstedt så hängivet ställer sig  på det superkapitalistiska, av bank-och industrijättar styrda EU:s sida i koldioxidfrågan. En blick på hans karriär förklarar saken. Knappt torr bakom öronen trädde han trettioårig in i EU-parlamentets gyllne salar i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Sedan kan han kalla sig metallarbetare så mycket han vill.

Felsatsning?

Att AGW-hypotesen vetenskapligt står på allt bräckligare ben har liten betydelse på kort sikt (5-10 år). Däremot är svängningar i folkopinionen helt avgörande. Varje politiskt parti har fingrarna i luften för att känna hur valvinden blåser. Förr eller senare gör skiftningarna intryck i partiprogrammen. Det är just demokratins quinta essentia, själva byggstenen för allt det andra.

Att klimatfrågan tappat betydelse i USA och Storbritannien ser var och en som följer politiken där. Men inte i Sverige, väl? Detta land av rödkindade naturälskande vikingaättlingar som dricker mellanmjölk och äter ekologiskt. Som ska bli föredöme för världen i klimatfrågan?

Sjöstedt-effekten vid hans tillträde som partiledare i januari 2012 innebar en ökning från 6,3 till 8,8 procent. Efter en månads idogt klimatargumenterande hade siffran sjunkit till 6,7 procent. Räkna med att Vänsterpartiets spindoktorer väntar med spänning på marsvärdet.
 
Jodå. Ovädersmolnen hopar sig redan över Vänsterpartiet. Då Jonas Sjöstedt var nyvald partiledare i januari 2012 steg partiets siffra i Sifos väljarundersökning från 6,3 procent i december 2011 till 8,8 procent. I februari då Sjöstedt varit på väg en månad i sitt klimatkorståg hade andelen sympatisörer sjunkit till 6,7 procent (minskningen med 2,1 procentenheter är statistiskt säker). En sådan nergång till och partiet är på gränsen till att falla ur Riksdagen.

Intressanta tider stundar. Vänsterpartiets yrvakna klimatintresse kan komma att raskt tona bort till förmån för den gamla räddningsbojen ”Feminismen”. Ny-ny partiledare Rossana Dinamarca som var det kvinnliga alternativet då Sjöstedt valdes (med 179 röster mot 39). Vi kan få se en Juholt Mark 2. Inget är så värdelöst som en partiledare som satsat fel.

En supernova brinner vanligen några dygn och slocknar inom veckor eller månader.



2012-02-14

LULUCF, markanvändning och koldioxidutsläpp



Bredvid kalkylerna

LULUCF, Land Use, Land Use Change and Forestry (Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk) är ett begrepp som används i studiet av växthusgaser. Förenklat räknar det in förändringar i landskapet som påverkar utsläpp/upptag av i första hand koldioxid (CO2), därtill metan (CH4), lustgas (N2O) och ”freoner”, fluorerade växthusgaser.

Att växande skog genom fotosyntes tar upp koldioxid ur luften och därigenom producerar sig själv är välkänt. Som enkel tumregel: till hundra kilo träd tas hundra kilo koldioxid ur luften. Ett landskap med skog är en mycket effektiv koldioxidsänka.


Att processen upphör om/när skogen huggs ner, skördas, är självskrivet. Bränns den på plats, svedjas, återgår den direkt till koldioxiden i atmosfären. Blir den pappersmassa/tidningspapper dröjer returen 3-5 år, blir den husvirke tar det kanske 100 år. För att komma in i naturens kolcykel igen måste alla vävnader (trä, djur, människor) oxideras till koldioxid och ta svängen genom atmosfären och fotosyntesen. Någon genväg finns inte.


I länder som Sverige och Finland där skogsodlingen ökar ger LULUCF minusposter i utsläppsbudgeten. Sverige minus 34 143 kiloton år 2010, Finland minus 40 704 kt. Nettoutsläppet av koldioxid blir då för Sverige 52884-34243=18641 kt, för Finland 55417-40704=14713 kt. Per invånare/år blir Sveriges värde 2 ton, Finlands 2,7 ton.

Danmark med lite skog (och mycket oförtjänt beröm för sin lågproducerande vindkraft som höjer elpriser i södra Sverige) har sämre värden: nominellt  49 504 kt minus obetydliga 1 132 kt LULUCF. Nettoutsläpp 49504-1132=48372 kt, 48,4 megaton. Per invånare/år 8,8 ton


Sverige är världsledande i knatteligan: nominellt 5,6 ton/invån/år, med LULUCF-kompensation 2 ton/invån/år. Totalutsläpp 0,16 procent, efter LULUCF-kompensation 0,06 procent av det global utsläppet 33,4 gigaton. Klimatmuppar som Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt borde räkna med följande koldioxidutsläpp:

Sverige    18,6 megaton, 2 ton/invån/år
Finland    14,7 megaton, 2,7 ton/invån/år
Danmark  48,4 megaton, 8,8 ton/invån/år

Naturligtvis gör de inte det. Eftersom de stora EU-länderna mer liknar Danmark än Sverige/Finland förstår man lätt varför de LULUCF-kompenserade utsläppen inte används i statistiken. De skulle orsaka många förgrämda ansikten i Bryssel.

Se på Tyskland som är själva EU. Nominellt 788 803 kt, LULUCF-tillägg 17 155 kt. Nettoutsläpp 788803+17155=805958 kt, 806 megaton. 9,9 ton/invån/år. Detta före Angela Merkels stängning av den tyska kärnkraften vilken drar med sig ökade utsläpp från alla kolkraftverken.

Okej, om alla förstått varför LULUCF-kompenserade värden är tabu i EU så går vi vidare.


Vi ser på Brasilien, ett land i andra änden av skalan. Rovdriften på Amazonas regnskog leder till 776 megaton LULUCF-relaterade utsläpp per år. Dessa ska läggas till landets vanliga 419 537 kt, 420 megaton koldioxidutsläpp. Den justerade siffran blir 1196 megaton att jämföras med Sveriges 18,6 och Finlands 14,7 megaton. Istället för 2,2 ton/invån/år blir Brasiliens LULUCF-korrigerade värde 6,3 ton/invån/år (samma storleksordning som Danmarks 8,8 ton).

Man kan undra vad Fridolin och Sjöstedt säger om Brasiliens värde. Svenska klimatpolitiker brukar ömma för Amazonas enligt mottot ”Lätt att skära breda remmar ur andras läder”. Fast Brasilien ligger ju så långt bort. Om bara Sverige får köpa deras sockerrörsodlade etanol räddar vi nog klimatet.


Slutsatser


Så snart man tittar bakom kulisserna i klimatdebatten möts man av mygel, vilseledande information och partitaktiskt motiverad skrämselpropaganda. I några poster har jag särskilt kritiserat Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt. Han har inte Gustav Fridolins och Annie Lööfs barnsligt naiva aningslöshet. Istället projicerar han vuxen pålitlighet och kunskap om läget.


Sjöstedt är en skicklig demagog, blandar ”vi”, jordens befolkning som släpper ut fem gånger mer växthusgaser än planeten tål, med ”vi” svenskar som måste få över godstransporterna på järnväg och renovera våra bostäder (dymedelst räddande världen, gunås).  Han har Fredrik Reinfeldts tyngd i närvaron samtidigt som han verkar fri från dennes sätt att flyta ovanpå.

Frans G. Bengtsson (1894-1954) funderade i någon av sina essäer om Amerikanska inbördeskriget över hur mycket en av Sydstaternas framgångsrika generaler – möjligen överbefälhavaren Robert E. Lee – kunde ha varit värd i pengar för Nordstaterna (om han gått att köpa). Sydstaterna var ändå dömda att förlora.

Analogt kan man begrunda  vad Sjöstedt kunnat vara värd för Socialdemokraterna som hoppar i den ena galna tunnan efter den andra i sin desperata jakt på ny partiledare. Han är så att säga bortkastad på Vänsterpartiet. (I radions Nyheter i skrivande stund diskvalificerar Sjöstedt sig själv genom totalt verklighetsfrämmande prat om nedläggning av kärnkraften och dess ersättning med vindkraft. Oväntat trånga gränser för tänkandet. Han passar nog bäst i Vänsterpartiet ändå.)
 
Inte ens den bäste demagog kan trolla bort det faktum att Sverige är en dvärg i koldioxidligan: nominellt utsläpp 5,6 ton/invån/år, med LULUCF-kompensation 2 ton/invån/år. Totalutsläpp 0,16 procent, efter LULUCF-kompensation 0,06 procent av det globala utsläppet 33,4 gigaton.

Vad världen i övrigt gör med sina 99,94 procent är vad som betyder något.

("Dymedelst" är ett lån från salig polismästare Raab i Uppsala. Lundensarna får ursäkta.)

 


2012-02-11

Sveriges och världens koldioxidutsläpp 2010


Färska siffror

Nu finns data för koldioxidutsläppen under 2010. De visar att världens ekonomi då börjat återhämta sig efter finanskraschen 2008-2009.

Globalt koldioxidutsläpp 2010:     33,4 gigaton
Sverige koldioxidutsläpp 2010:     52 884 kiloton, 52,9 megaton, 0,0529 gigaton    

Det globala värdet är en uppgång med 5,9 % från 2009. Därför sjunker Sveriges andel en gnutta från 1,7 till 1,6 promille. Fortfarande ligger landet i absoluta lilleputtligan då det gäller koldioxidutsläpp.

Internationellt beröm för Sverige

I ett par poster har jag tyckt att Sverige förtjänar beröm för sina låga utsläpp som gör landet ledande såväl i Norden som EU. Etta bland länder med intakt modern industri i EU, formellt trea bakom Rumänien och Litauen vars industrier går på kryckor. Svenska klimatpolitiker vill inte låtsas om saken men utomlands är det annorlunda. Jag hittade kvalificerat beröm på följande omväg.


Miljöpartiets ena språkrör Gustav Fridolin och förbundsordföranden i SEKO Janne Rudén publicerade 6 januari 2012 en artikel på SVT Debatt: Regeringen saknar klimatambitioner. Där skriver de bland annat:

”Sedan alliansen vann regeringsmakten år 2006 har takten på de klimatpolitiska åtgärderna i Sverige klingat av. I en rapport från German Watch och Climate Action Network visas tydligt att Sverige tappar på den internationella klimatrankingen. Studien, som mäter arbetet med aktiva klimatpolitiska åtgärder, visar att Sverige har tappat tempo när det gäller att införa nya styrmedel för att minska utsläppen. Det framkommer att Sverige, under alliansregeringens tid, minskat från plats tio år 2007 till plats trettiofyra år 2012.”

Är det något vi är intresserade av på Andas lugnt är det källfakta. Jag gick förstås till German Watch och deras Climate Change Performance Index 2012  som publicerades inför klimatmötet COP17 i Durban november-december 2011.

Vad möter jag redan i förordet om inte beröm för Sverige:

This years Climate Change Performance Index (CCPI) shows some interesting and worrying results.

■ As in the years before, we still cannot reward any country with the rankings 1-3, as no country is doing enough to prevent dangerous climate change.
■ Sweden is back at the top and ranks 4th. This is especially due to their low emissions level and good emissions trend in some sectors (esp. housing sector). However, Swedish experts are criticising the Swedish climate policy as being not ambitious enough and insufficient with regard to the 2°C limit.


(Årets Climate Change Performance Index (CCPI) visar några intressanta och oroande resultat.


■I likhet med tidigare år kan vi fortfarande inte belöna något land med platserna 1-3, eftersom inget land gör tillräckligt för att förhindra farlig klimatförändring.
■Sverige är tillbaka på toppen och rankas 4. Detta beror särskilt på deras låga utsläppsnivå och goda utsläppsutveckling inom vissa sektorer (särskilt bostadssektorn). Men svenska experter kritiserar den svenska klimatpolitiken som inte tillräckligt ambitiös och otillräcklig med hänsyn till 2 °C gränsen.)


Detta publicerades i november 2011. Ett språkrör med partikansli bakom sig borde åtminstone kunna hålla sig uppdaterat. Vad gör man på Pustegränd 1 i Stockholm? Nu faller Fridolins och Rudéns kritik av Sveriges klimatambitioner på eget grepp.

Dröm och fakta

Varför in i allra grönaste helvete kan inte klimatbekymrade politiker försöka ha någon anknytning till verkligheten? Litar de inte på fakta, begriper de inte att människor kan tänka själva?


Jag ser på den klimatfrälste Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare, med den sorgsna blick en mor har då hon betraktar sin dotter som fallit i synd. I replik till Gustav Fridolin prisade Sjöstedt samstämmigheten mellan MP och V, särskilt i klimatfrågan: ”Vänder vi inte det här ganska snart och minskar utsläppen radikalt då riskerar vi att i grunden förändra förutsättningen för mänskligt liv och vår framtid på den här planeten. […] Sverige borde vara ett land som går före och visar vägen och då krävs en helt annan ambitionsnivå. […] Då krävs det sånt som att vi bygger ut järnvägen kraftfullt, att vi renoverar vårt bostadsbestånd och att vi går över till förnybar energi helt och hållet.”

 Gammaldags klimatskrämsel från 2009: mänsklighetens existens hotas av koldioxidutsläppen. Och samma omtuggade förslag till räddning:  mer järnväg, bättre bostäder, enbart  förnybar energi. Plus standardkryddan: Sverige (skapelsens krona) bör gå före och visa vägen.

Håhå jaja.

Vet Jonas Sjöstedt hur stort Sveriges koldioxidutsläpp är? Jo, 53 megaton. Och hur stort världens koldioxidutsläpp är? Senaste siffran 33 400 megaton. Hur mycket tror han världens utsläpp sjunker om Sveriges utsläpp raderas bort helt och hållet? Jo, 1,6 promille.

Hur ser Jonas Sjöstedt för övrigt på nationalstaten Sverige? Strömmar inte minsta droppe rött internationellt socialistiskt blod i hans ådror? Vad hände med Internationalen, går fosterlandskänslan numera före den internationella arbetarsolidariteten? Eller vad är så jävla märkvärdigt med Sverige?

Visst begriper jag att Sjöstedts idéer kläckts under långa möten i partistaben och riksdagsgruppen och inte skapas när orden så övertygande rullar av hans tunga. Men finns inga värderingar kvar ur partiets historia, inga gamla porträtt av Lenin, Ture Nerman, Sven Linderot, CH Hermansson på kansliväggarna? När nationsgränsernas betydelse urlakas i globaliseringens epok försöker klimatmuppar från MP, C och V betona fosterlandet Sveriges speciella betydelse. 


Minsta titt på koldioxidens väg i lufthavet visar att den blåser vart den vill. Släpps ut i England, blåser med västvinddriften över Nordsjön till Sverige och vidare till Baltikum, Finland och Ryssland. Ett aldrig så rent Sverige förblir inte rent ens en timma. Det mesta av den antropogena koldioxiden över Sverige kommer från Kina, näst mest från USA. Inte fullt två promille är äkta svensk och fosterländsk koldioxid.

Tänder sådana fakta några tankar hos Vänsterpartiets stab eller riksdagsgrupp? Hos Jonas Sjöstedt själv?

Cato d.ä. (234-149 f Kr) blev berömd genom att ständigt sluta sin tal i senaten ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras."  Kanska jag borde avsluta mina bloggposter med en egen ramsa:

Sverige står för endast 0,16 procent av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 99,84  procenten göra?

(Jag har räknat båda posterna i procent eftersom det inte funkade med promille i ena fallet och procent i det andra)

Det är nämligen det som betyder något.



2012-02-09

Kan Sverige leda världen i klimatkampen?



Sveriges självpåtagna roll

Det anses ytterst viktigt i Sverige att landet tar ledningen bland världens 194-206 stater och oförtrutet anför dem i klimatkampen. Den första uppgiften är att skära ner det globala koldioxidutsläppet som sägs vara fem gånger större än planeten tål. Orsaken är den hejdlösa eldningen av de fossila bränslena kol-olja-naturgas som pågått med ökande intensitet sedan början av 1800-talet. Den svarar nu för 81 procent av världens industriella energi.


Madonna med grön kudde, Andrea Solario (1460-1524)

Den ska ersättas av förnybar energi från sol-luft-vatten, Moder Naturs egen aldrig sinande spene av grön kraft. Solljuset är gratis, vinden blåser och vattnet forsar utan att det kostar något. Och det fortsätter i evighet (nåja, länge i alla fall). Det är bara för människan att ta emot.

I Sveriges riksdag står sex riksdagspartier av åtta, 310 riksdagsledamöter av 349, uttalat för denna uppfattning. Ingen vågar öppet kritisera visionen – det vore värre än att säga n-g-r.

De riktigt gröna menar att världen också måste stänga alla atomkraftverk och lämna det tekniska missfostret kärnkraften bakom sig. Den kallas antihumanistisk, skapad av män för män och med en historia kantad av katastrofer: härdsmältan i Harrisburg 1979 som nästan dödade flera personer; Tjernobylolyckan 1986 som dödade 200 000 människor (nåja, 31 i alla fall); och Fukushimakatastrofen 11 mars 2011 där 16 000 människor dog (i och för sig dränkta av en tsunami, men ingen kan förneka att kärnkraftverket stod där).


Sverige tror att det har världens ögon på sig. Landet är också berett att svara upp till de uppdiktade förväntningarna och vara ett rättesnöre – inte bara för Norden, denna jordens jättelem – utan för hela världen. Lena Ek, den nya miljöministern, siktade inför klimatmötet COP17 i Durban 2011 på att Sverige skulle gå före i klimatfrågan. Lena Eks chef, Centerpartiets nya ledare Annie Lööf, deklarerade från början: ”att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets nye ledare, vill med sitt klimatkoncept bygga Sverige till ”ett land som kan vara ett föredöme internationellt.”

Många andra svenska politiker har samma vision. Utan klagan reser de till klimatmöten och arbetsträffar på badorter och fjällhotell överallt i världen för att fila på paragraferna. Några få självuppoffrande vardagshjältar tillbringar många år i EU-parlamentet i Bryssel där de stora besluten tas (nyss bannlysningen av glödlampor, snart begränsningen av motorstyrkan i dammsugare).

Slit- och släpmiljö i Bryssel

Ledarproblem

Att leda världen är mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Ett grundläggande problem för Sverige är dess storlek (eller snarare brist på sådan). Landets 9,4 miljoner invånare är bara 1,3 promille av världens 7 miljarder. Språket Svenska är ett av de ringare i världen, mindre än Ungerska men större än Xhosa i Sydafrika.

Miljoner, kanske miljarder människor i världen vet inte ens att Sverige finns. Det bidrar till ledarproblemen.

Inte heller Sveriges koldioxidutsläpp imponerar. Mängden 50 megaton/år är bara 1,7 promille av det globala utsläppet 30 000 megaton/år. Det begränsar effekten av aldrig så drastiska nationella nedskärningar. Om Sverige för det goda exemplets skull eliminerade hela sitt koldioxidutsläpp totalt (rubbet, alla 50 megaton/år) skulle effekten bli som att dra en femtilapp från ett kapital på trettiotusen kr. Försumbart.

Klimateffekten bleve ännu mindre. Endast 45 procent av det antropogena koldioxidutsläppet blir kvar i atmosfären så länge att det kan mätas; 55 procent ingår direkt i den naturliga kolcykeln och binds av fotosyntesen och/eller löses i världshavet. Först som andel av atmosfärens förråd – vid 390 ppm ca 3 000 gigaton, 3 000 000 megaton – får tillskottet någon klimateffekt. Det globala tillskottet 13,5 Gt/år (inklusive Sveriges ≈ 0,03 Gt) ska sättas i proportion till den redan befintliga mängden 3 000 gigaton. Att fördubbla atmosfärens halt i den takten skulle ta 222 år om inga andra faktorer ändrades.


För Sverige som nation bleve ett noll-beslut direkt förödande. Inga bilar, inget flyg, absolut inga oljedrivna reservkraftsanläggningar vid köldknäppar när kärnkraften stannar och vindkraften står still. Ingen cementindustri, ingen ståltillverkning. Inget HaberBosh-kväve i jordbruket, inga traktorer, inga skördetröskor. Inga skördare och skotare i skogsbruket, inte ens motorsågar.

Att genom egna nedskärningar bli ett föredöme internationellt är i praktiken omöjligt för Sverige.

Sverige bäst i lågutsläppsligan

Sverige är bäst i Norden gällande koldioxidutsläpp. (Bäst = släpper ut minst per invånare.) Inom EU är Sverige trea efter Rumänien och Litauen. Bland EU-länder med intakt modern industri är Sverige faktiskt etta.

Av självklar orsak nämns detta aldrig. Sveriges modesta statsskuld och relativt goda ekonomi prisas ofta, men aldrig Sveriges ledande position i lågutsläppsligan. Den är ett tabuförklarat politiskt argument.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hade fått enormt genomslag om han istället för klimatsuckandet hade vågat säga i Riksdagen: ”Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per invånare i västvärlden; därför vill vi sänka koldioxidavgiften, lätta på energiskatterna och stimulera jordbruk, skogsbruk, bergsbruk och industri. Då får ungdomen arbete, näringslivet blomstrar och landet får behålla företag som Astra-Zeneca som nu flyttar till USA.”


 I ett fritt demokratiskt Sverige kunde V ha blivit hur stort som helst. I verklighetens Sverige hade det gått för Sjöstedt som för den euroskeptiske socialdemokraten Juholt: sex månaders mediaterror innan han ersattes av ny mer välanpassad partiledare.  Den verkliga makten låter inte leka med sig.

Världen har fått andra intressen

Klimatfrågan är så 2009. Hela konceptet är gammaldags, allt färre tror nu på KLIMATKATASTROFEN, alla katastrofers moder. Signalerna har även nått Sveriges riksdag. Som Jonas Sjöstedt konstaterade: ”Det fanns en tid då den svenska regeringen pratade om det här. Då ministrarna stod på rad och pratade klimatfrågor.” Den tiden är förbi.

Här två orsaker:
(1) Själva AGW-hypotesen står på allt bräckligare ben. Allt fler observationer visar att grundkonceptet var för rudimentärt. De processer som styr jordens klimat är sammanvävda och återkopplade i system vars komplexitet forskningen bara anar. CO2-faktorn är otillräcklig som prognosinstrument, det har 2000-talet visat: trots större utsläpp än någonsin i teknikens historia stiger inte den globala temperaturen.
(2) Även om koldioxidutsläppet vore ett katastrofskäl kan det inte begränsas. De tekniska-ekonomiska-sociala argumenten för fortsatt användning av fossil energi är för starka. Inga förnybara energikällor kan ersätta kol-olja-gas, endast komplettera dem. Globalt sett kan man tala om en Jevons paradox: bättre energiekonomi leder till ökad efterfrågan.


Intresset för ”den gröna omställningen” minskar i världen. Som nyvald president med gröna ambitioner 2008 ville Barack Obama framstå som klimatkämpe bekymrad över global uppvärmning. Den masken föll av vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 2009. I sitt senaste State of the Union-tal 24 januari 2012 talade Obama istället om hur han öppnat upp miljoner acres för olje- och gasborrning (i praktiken fracking) så produktionen är den högsta på åtta år. Good-bye green power, Hello CO2-emissions!

 Kina satsar fortsättningsvis på fossila bränslen och bygger 2-3 kolkraftverk i veckan. Av det globala utsläppet 33,5 gigaton år 2010 svarade Kina för 8,2 och USA för 5,5 gigaton. Sverige, världens självutnämnda klimatkampsledare och inspiratör, bidrog med 0,05 gigaton.

Storbritannien svänger långsamt bort från sin drastiska nedskärningspolitik, skrinlägger sina CCS-projekt och förbereder för utvinningen av landets nyupptäckta tillgångar av skiffergas.

I Tyskland tror bara runt 30 procent av folket på klimatkatastrofen, år 2006 var de 60 procent. En ledande person i den gröna rörelsen, Fritz Vahrenholt, har hoppat av efter många år nära maktens krön och deklarerar: ”Jag känner mig lurad.” (Färsk artikel i Spiegel Online här.) Pressad av Die Grünen stänger Angela Merkel Tysklands kärnkraftverk och ersätter dem med mer kolkraft och fransk kärnkraft. Realpolitik meine Damen und Herren. Koldioxidnedskärningen får gå åt fanders.
 

EU:s kommissionär för klimatinsatser, Connie Hedegaard sa inför COP17 i Durban: "Världen ska inte lura sig själv. Det är bara intressant att hålla Kyoto vid liv om någon följer med. Europa står för endast 11% av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 89% göra?" 

Översatt till Sveriges roll: Sverige står för endast 1,7 promille av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 99,83 procenten göra?

När får vi höra en svensk politiker ställa den frågan? Då helvetet fryser till och när grisarna flyger?